Jag vill spendera resten av mitt liv med dig

Den frasen har nog förstört mer än vad det givit folk vid det här laget. Så vackra, men samtidigt så tomma ord. Så många som sagt det, gift sig, varit lyckliga för att sen se hela sin värld raseras.

Så känner jag när jag hör den frasen i alla fall. Det finns fler runt omkring mig som skiljt sig än som lever kvar i par, och ofta är det inte smidiga skilsmässor där man kan skiljas åt som vänner. Utan snarare skilsmässor där man bråkar om minsta lilla detalj, allt för att försöka såra den andra, få den att må lika dåligt som en själv.

Hur kommer vi till den här punkten? Från den där omätliga känslan man blir uppfylld av vid den första kyssen, fjärilarna i magen, till den tomhet man känner vid en skilsmässa?

Är det så att vi kanske stressar för mycket i våra relationer? Tar det där klivet lite för tidigt, utan att riktigt lära känna varandra.

Det känns nästan som att det har blivit en grej att förlova sig numera: När jag var 16 år förlovade sig en klasskompis till mig med hennes pojkvän. Åtta månader senare hade dom gjort slut och brutit förlovningen – allt detta innan dom ens hade flyttat ihop.

Det känns lite naivt att tro att man kommer att spendera resten av livet med någon man träffar i tonåren.

– Jag menar, ärligt nu. Hur många vet vem dom är och vart dom kommer att vara om tio år just nu i denna stund?

Jag tycker inte man ska stressa in i så stora saker som att förlova sig och gifta sig, innan man verkligen känner varandra tror jag att det blir mer ett stressmoment än något underbart. Jag menar, kärleken blir väl inte starkare bara för att man har ett fysiskt bevis på det? En ring på fingret och ett papper till staten, vad betyder det i det stora hela?

-Utnyttja tiden, fånga vardagen med den man älskar, spendera varje dag som att det vore den sista och ta vara på dom där små sakerna: Leendet när du vaknar på morgonen, strykningen genom håret vid frukostbordet, blicken som säger mer än tusen ord – blicken som du vet är fylld till max med kärlek till dig.

För jag tror det är det som förstör lite, när man väl är gifta och kommit förbi den där första gulligull perioden blir allting så vardagligt. Man tar allt för givet och går in i Svensson-mode.

– Vi har det ju på papper, vi älskar varandra och ska spendera resten av våra liv tillsammans.

Man slutar helt enkelt med dom där små extra sakerna som betyder så mycket när vardagen kommer ikapp. Leendet när man vaknar blir en tom blick, blicken blir en gäsp och gäspen blir en försovning som senare resulterar i ett bråk på kvällen.

Lycka och kärlek är och kommer aldrig att bli någon garanti, det är något man ständigt måste underhålla och kämpa för.

I kyrkan avger man ett löfte:

– Tills döden skiljer oss åt… Det borde snarare vara tills vardagen skiljer oss åt.

Ni vet den där känslan av total hjälplöshet och att bara spinna totalt utom kontroll?

-Jag hatar när den känslan börjar trycka på, för den kommer som ett skott från ingenstans och man får inte ens chansen att avvika.

"Jag vill spendera resten av mitt liv med dig"   

-Hur tomt är egentligen inte det uttrycket? Det är få som verkligen lyckas med det i slutändan, det blir nästan tomma ord...
Att jag tar upp det här beror inte på något speciellt, jag har bara gått och funderat på det här under en tid.

Det känns som att det är fler ungdomar som har skillda föräldrar än gifta, så är det iallafall för mig. Ibland känner jag mig som en trasig vante som kastas hit och dit mellan två hem. Eller att jag lever i påsar, hinner inte packa upp mina grejer innan det är dags att åka till nästa ställe. Det tär på en även om man inte tänker på det, indirekt blir man en bricka i ett spel, vem parerar motståndarens drag bäst? -Vem kontrar med finaste presenten?

-Sen säger inte jag att mina föräldrar tävlar om min uppmärksamhet på det sättet, utan nu generaliserar jag bara hur man skulle kunna känna sig i den här sitsen.

Men där kom jag lite off topic än det jag hade tänkt sätta mig ner och skriva om, jag lovar att jag kommer tillbaka till skillsmässodramat nästa gång jag skriver.

Förhållanden och tillit.
Var det jag skulle skriva om.

Det är ett svårt ämne, speciellt i vår ålder! Vi fattar tycket för någon, och poff tre veckor senare så har det dykt upp någon ny. Man har svårt att landa och slå sig ner. -Och man ska väl kanske inte gräva ner sig totalt i den här åldern heller.
Men man måste ändå hitta en balans på det hela!

Jag kan känna att det blir för mycket strul och tomma löften ibland. Iallafall för min del. jag har inte haft ett seriöst förhållande på tre år, bara halvtaskiga försök till det där jag tofflat runt för att försöka få saker o ting att funka, eller desperat hängt kvar i en tråd av gamla känslor och nya påfund.
-Eller helt enkelt bara blivit utnyttjad. Jag ska dock inte utmåla mig själv som något helgon som inte gör fel eller beter sig illa, för det har hänt flera gånger under de tre senaste åren att jag har det.

Men jag har en förmåga att falla för fel tjejer; tjejer som inte är redo för nått förhållande, tjejjer som precis kommit ut ur ett förhållande eller tjejjer som visar sig må dåligt psykiskt och drar med mig ner i det där hemska svarta hålet som är så svårt att ta sig upp från.

Nu faller jag in väldigt på mig själv igen, men det är ju en personlig blogg så det gör väl egentligen ingenting. Men det jag försöker få fram är iallafall att det är fan inte så lustigt att vi inte kan hålla fast vid det där uttalandet "för resten av livet".
-Vi har så mycket inom oss som måste komma ut, så mycket vi funderar på att det kasnke gör att vi drar oss ifrån partnern. Vi är inne i det där stadiet då ingenting är säkert, vi lever på fragment.


Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig kommer gifta mig, inte efter alla förhållanden jag sett gå i kras och förstöras ännu mer av en komplicerad skillsmässa. Om man verkligen älskar varandra -och är fullt övertygade av att frasen "tills döden skilljer oss åt" passar in, varför har man då ett sånt behov av att ha det på papper och statligt bevisat?

sann kärlek står inte skriven på ett dokument, utan gömt, men samtidigt synligt långt där innuti.