Ni vet den där odödliga känslan man får när man möter en ny människa man verkligen klickar med?

Man vill inget annat än att utforska varje liten bit av personens inre - en bättre känsla än vad man får av vilken feel-good rulle som helst - till och med Stockholm Boogie.

Från början gick man runt med inställningen att; det här är ingenting jag har tid för, jag har alldeles för mycket i min vardag som det är, fast vi kör på och ser vad som händer.

Men på något lustigt vänster får man ändå till både tid och pengar för att få det att funka, bara för att personen är så intressant och får dig att må så bra.
- Det är där det är dags att säga stopp till hjärtat, stanna upp och fråga sig själv; vad är det här värt? -och är det okej att leva sitt liv genom någon annan?

Jag tror att alla någon gång faktiskt har stannat upp och frågat sig den frågan, och självklart svarat att det inte är på grund av personen dom är så glada, denna eufori har inte ett dugg att göra med X, utan beror bara på mig; Y.
-För att sedan såklart komma att inse att så bra var inte fallet, och jävlar vad det sved när du insåg det.

Ekvationen X + Y var inte alls lika rolig utan X:et, eller hur?

Jag hade tur, jag lärde mig den läxan redan innan jag fyllde 16. Fast det betyder ju inte att man helt plötsligt slutar att vara naiv, kanske bara mer medveten om det.

Jag är inte ens säker på att jag vet vad jag vill säga med det här inlägget, antagligen är jag alldeles för trött för att leka seriös just nu.

Men: