Jag vill spendera resten av mitt liv med dig

Den frasen har nog förstört mer än vad det givit folk vid det här laget. Så vackra, men samtidigt så tomma ord. Så många som sagt det, gift sig, varit lyckliga för att sen se hela sin värld raseras.

Så känner jag när jag hör den frasen i alla fall. Det finns fler runt omkring mig som skiljt sig än som lever kvar i par, och ofta är det inte smidiga skilsmässor där man kan skiljas åt som vänner. Utan snarare skilsmässor där man bråkar om minsta lilla detalj, allt för att försöka såra den andra, få den att må lika dåligt som en själv.

Hur kommer vi till den här punkten? Från den där omätliga känslan man blir uppfylld av vid den första kyssen, fjärilarna i magen, till den tomhet man känner vid en skilsmässa?

Är det så att vi kanske stressar för mycket i våra relationer? Tar det där klivet lite för tidigt, utan att riktigt lära känna varandra.

Det känns nästan som att det har blivit en grej att förlova sig numera: När jag var 16 år förlovade sig en klasskompis till mig med hennes pojkvän. Åtta månader senare hade dom gjort slut och brutit förlovningen – allt detta innan dom ens hade flyttat ihop.

Det känns lite naivt att tro att man kommer att spendera resten av livet med någon man träffar i tonåren.

– Jag menar, ärligt nu. Hur många vet vem dom är och vart dom kommer att vara om tio år just nu i denna stund?

Jag tycker inte man ska stressa in i så stora saker som att förlova sig och gifta sig, innan man verkligen känner varandra tror jag att det blir mer ett stressmoment än något underbart. Jag menar, kärleken blir väl inte starkare bara för att man har ett fysiskt bevis på det? En ring på fingret och ett papper till staten, vad betyder det i det stora hela?

-Utnyttja tiden, fånga vardagen med den man älskar, spendera varje dag som att det vore den sista och ta vara på dom där små sakerna: Leendet när du vaknar på morgonen, strykningen genom håret vid frukostbordet, blicken som säger mer än tusen ord – blicken som du vet är fylld till max med kärlek till dig.

För jag tror det är det som förstör lite, när man väl är gifta och kommit förbi den där första gulligull perioden blir allting så vardagligt. Man tar allt för givet och går in i Svensson-mode.

– Vi har det ju på papper, vi älskar varandra och ska spendera resten av våra liv tillsammans.

Man slutar helt enkelt med dom där små extra sakerna som betyder så mycket när vardagen kommer ikapp. Leendet när man vaknar blir en tom blick, blicken blir en gäsp och gäspen blir en försovning som senare resulterar i ett bråk på kvällen.

Lycka och kärlek är och kommer aldrig att bli någon garanti, det är något man ständigt måste underhålla och kämpa för.

I kyrkan avger man ett löfte:

– Tills döden skiljer oss åt… Det borde snarare vara tills vardagen skiljer oss åt.