Jag satt precis och kollade på en sjukt bra film, med en bra sensmoral - var stark och låt ingen bestämma vem du ska vara..

Det fick mig att tänka på: När är man stark egentligen? Jag kan ju inte annat än dela med mig från mitt perspektiv,
men Jag känner såhär: Man kan gå och beundra någon för dess styrka och orginalitet, men är man säker på att personen i fråga känner sig stark? Att alltid visa sig stark kan vara ett tecken på osäkerhet, eller rent av svaghet.

Det där skalet, det är inte så lätt att se igenom.

En kompis kom fram till mig för några dagar sen och sa att han beundrade hur stark jag är, och att jag vågar stå upp för vem jag är och mina åsikter...Mitt svar till honom blev raka motsatsen:

-Det finns få dagar som jag verkligen känner mig stark, ha den där sköna känslan av odödlighet. Och att stå upp för den man är och sina åsikter, vad har man för val? Man MÅSTE stå upp för vem man är och sina åsikter, annars trampar folk ned på en och man ligger där och desperat försöker ta sig upp till en mänsklig nivå.

Så vad är egentligen att vara stark? Uppenbarligen så var min kompis syn på en slags styrka hur jag lever mitt liv.
Men för mig är det raka motsatsen, att jag nästan känner mig svag och rädd. Att jag står på mig och går min väg känns inte som styrka, utan mer ett måste för mig. Jag måste göra på det här sättet för att ta mig igenom livet.

Hitta nya sätt att uttrycka mig på.

Jag vill veta, vad är styrka för er? Vad kännetecknar styrka?
-Är det mod? Eller kanske ren råstyrka? Högt IQ? Att våga stå för den man är?

När är man stark?