"Jag vill spendera resten av mitt liv med dig"   

-Hur tomt är egentligen inte det uttrycket? Det är få som verkligen lyckas med det i slutändan, det blir nästan tomma ord...
Att jag tar upp det här beror inte på något speciellt, jag har bara gått och funderat på det här under en tid.

Det känns som att det är fler ungdomar som har skillda föräldrar än gifta, så är det iallafall för mig. Ibland känner jag mig som en trasig vante som kastas hit och dit mellan två hem. Eller att jag lever i påsar, hinner inte packa upp mina grejer innan det är dags att åka till nästa ställe. Det tär på en även om man inte tänker på det, indirekt blir man en bricka i ett spel, vem parerar motståndarens drag bäst? -Vem kontrar med finaste presenten?

-Sen säger inte jag att mina föräldrar tävlar om min uppmärksamhet på det sättet, utan nu generaliserar jag bara hur man skulle kunna känna sig i den här sitsen.

Men där kom jag lite off topic än det jag hade tänkt sätta mig ner och skriva om, jag lovar att jag kommer tillbaka till skillsmässodramat nästa gång jag skriver.

Förhållanden och tillit.
Var det jag skulle skriva om.

Det är ett svårt ämne, speciellt i vår ålder! Vi fattar tycket för någon, och poff tre veckor senare så har det dykt upp någon ny. Man har svårt att landa och slå sig ner. -Och man ska väl kanske inte gräva ner sig totalt i den här åldern heller.
Men man måste ändå hitta en balans på det hela!

Jag kan känna att det blir för mycket strul och tomma löften ibland. Iallafall för min del. jag har inte haft ett seriöst förhållande på tre år, bara halvtaskiga försök till det där jag tofflat runt för att försöka få saker o ting att funka, eller desperat hängt kvar i en tråd av gamla känslor och nya påfund.
-Eller helt enkelt bara blivit utnyttjad. Jag ska dock inte utmåla mig själv som något helgon som inte gör fel eller beter sig illa, för det har hänt flera gånger under de tre senaste åren att jag har det.

Men jag har en förmåga att falla för fel tjejer; tjejer som inte är redo för nått förhållande, tjejjer som precis kommit ut ur ett förhållande eller tjejjer som visar sig må dåligt psykiskt och drar med mig ner i det där hemska svarta hålet som är så svårt att ta sig upp från.

Nu faller jag in väldigt på mig själv igen, men det är ju en personlig blogg så det gör väl egentligen ingenting. Men det jag försöker få fram är iallafall att det är fan inte så lustigt att vi inte kan hålla fast vid det där uttalandet "för resten av livet".
-Vi har så mycket inom oss som måste komma ut, så mycket vi funderar på att det kasnke gör att vi drar oss ifrån partnern. Vi är inne i det där stadiet då ingenting är säkert, vi lever på fragment.


Jag kan nog ärligt säga att jag aldrig kommer gifta mig, inte efter alla förhållanden jag sett gå i kras och förstöras ännu mer av en komplicerad skillsmässa. Om man verkligen älskar varandra -och är fullt övertygade av att frasen "tills döden skilljer oss åt" passar in, varför har man då ett sånt behov av att ha det på papper och statligt bevisat?

sann kärlek står inte skriven på ett dokument, utan gömt, men samtidigt synligt långt där innuti.