Fast i ett rum med en vän som bryr sig, men ändå aldrig känt sig så ensam,
och allt man får höra som tröst känns tomt och meningslöst.

Tårarna du så länge hållit inne, när du försöker intala dig själv att allting kommer att lösa sig.
- För någon försökte lära dig att du ska tänka possitivt.
Men tårarna kommer ikapp och varje liten tår svider så hårt, samtidigt som det är så underbart befrieande.

Efter det kommer dom första dagarna; dagarna man tänker på vad man aldrig mer kommer att få känna.

Närheten, vara så nära att man känner andetagen mot halsen, beröringen, den där härliga lukten av någons hår.

-Att vakna utputtad till kanten av sängen, som för någon vecka sen var ett jobbigt irritations-moment, men som du nu saknar mer än något annat när du vaknar upp i mitten av din stora säng.
Sängen som just nu kunde varit så mycket varmare och mindre ensam.

Eller insikten om att allt i ens rum påminner om någon, och att man nästan tycker sig känna doften.
-Inbillning såklart, när man inser att alla spår av personen är borta eller försvunna.
Trots det kan man inte hjälpa sig att hoppas på att någonting finns kvar, och när man väl hittar något svider det satan.

Känslan av maktlöshet, att veta det att vad du än känner så kommer det aldrig mer ha någon inverkan på situationen.
-När man börjar leta negativa saker hos personen - något att projicera.
Men snabbt inser man att dom få svagheter man hittar, är en del av varför du finner personen så sjukt underbar.

-Det är orden som ekar i mitt huvud varje gång jag tänker på dig - underbara, vackra dig.