Skilsmässa & svarta hål pt. 2

Jag vill spendera resten av mitt liv med dig

 

Den frasen har nog förstört mer än vad det givit folk vid det här laget. Så vackra, men samtidigt så tomma ord. Så många som sagt det, gift sig, varit lyckliga för att sen se hela sin värld raseras.

Så känner jag när jag hör den frasen i alla fall. Det finns fler runt omkring mig som skiljt sig än som lever kvar i par, och ofta är det inte smidiga skilsmässor där man kan skiljas åt som vänner. Utan snarare skilsmässor där man bråkar om minsta lilla detalj, allt för att försöka såra den andra, få den att må lika dåligt som en själv.

 

Hur kommer vi till den här punkten? Från den där omätliga känslan man blir uppfylld av vid den första kyssen, fjärilarna i magen, till den tomhet man känner vid en skilsmässa?

 

Är det så att vi kanske stressar för mycket i våra relationer? Tar det där klivet lite för tidigt, utan att riktigt lära känna varandra.

Det känns nästan som att det har blivit en grej att förlova sig numera: När jag var 16 år förlovade sig en klasskompis till mig med hennes pojkvän. Åtta månader senare hade dom gjort slut och brutit förlovningen – allt detta innan dom ens hade flyttat ihop.

Det känns lite naivt att tro att man kommer att spendera resten av livet med någon man träffar i tonåren.

– Jag menar, ärligt nu. Hur många vet vem dom är och vart dom kommer att vara om tio år just nu i denna stund?

 

Jag tycker inte man ska stressa in i så stora saker som att förlova sig och gifta sig, innan man verkligen känner varandra tror jag att det blir mer ett stressmoment än något underbart. Jag menar, kärleken blir väl inte starkare bara för att man har ett fysiskt bevis på det? En ring på fingret och ett papper till staten, vad betyder det i det stora hela?

 

-Utnyttja tiden, fånga vardagen med den man älskar, spendera varje dag som att det vore den sista och ta vara på dom där små sakerna: Leendet när du vaknar på morgonen, strykningen genom håret vid frukostbordet, blicken som säger mer än tusen ord – blicken som du vet är fylld till max med kärlek till dig.

 

För jag tror det är det som förstör lite, när man väl är gifta och kommit förbi den där första gulligull perioden blir allting så vardagligt. Man tar allt för givet och går in i Svensson-mode.

 

– Vi har det ju på papper, vi älskar varandra och ska spendera resten av våra liv tillsammans.

Man slutar helt enkelt med dom där små extra sakerna som betyder så mycket när vardagen kommer ikapp. Leendet när man vaknar blir en tom blick, blicken blir en gäsp och gäspen blir en försovning som senare resulterar i ett bråk på kvällen.

Lycka och kärlek är och kommer aldrig att bli någon garanti, det är något man ständigt måste underhålla och kämpa för.

 

I kyrkan avger man ett löfte:

– Tills döden skiljer oss åt… Det borde snarare vara tills vardagen skiljer oss åt.


Diamanter & magsår.

Varför stressar vi så mycket som vi gör? Tar åt oss för mycket på en gång?
-Varför lägger vi så mycket på andra, när vi egentligen vet att vi kanske borde göra det själva istället för att lasta någon annan?

Trasiga sönderstressade jävlar, det är vad vi är. Iallafall en del av oss.


Det är så mycket runt omkring oss som påfrestar; skola, jobb, familj - och sen där någonstans ska man försöka klämma in lite fritid för att ens känna att vardagen är tillräckligt dräglig att palla med.
Jag förstår folk som lägger sig på rygg och känner sig besegrad av vardagen, men jag beundrar herr medelsvensson som vad som än händer tar sig upp från marken, borstar borst gruset från trottoaren och  tar tag i nästa problem.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att ha fler vardagshjältar i vår närvaro, dom där människorna som gör små saker som kan komma att betyda så mycket; Chefen som har överseende med försovningarna som varit den senaste månaden, bara för att familjen håller på att gå i bitar. Mentorn som stöttar när eleven tar vatten över huvudet. Ni behövs! Och jag tror jag talar för alla när jag säger: Tack för att Du är min vardagshjälte.
Men trots dessa underbara personer, så blir det lätt för mycket ibland. Man tar sig vatten över huvudet, får panik och gräver ner sig själv.

-Sådan är iallafall jag. För mycket villja, för många saker att göra; på för kort tid. Man skippar lite sömn här, ett mål mat där - tjänar in någon timme om dagen. Den där enstaka gången blir ett par, och innan man vet ordet av så är man inne i ett mönster där sömn och mat längre inte är det viktigaste. Det viktiga är att prestera, producera och leverera.

-Såklart att det här funkar! Ett tag, sen börjar kroppen säga ifrån. Man blir seg, man märker skillnad i fysiken, kroppen beter sig annorlunda. En enkel varning - som så ofta är så jävla svår att lyssna på, bara för man är så naiv; jag är ung och odödlig!

Jag har fått lära mig the hard way att: det är man fan inte. Jag trodde inte att man kunde vara så skör och krackelera så lätt. Och allt för vadå? Att driva in betygen, pengarna, creds och acceptans?
-Helt värdelöst säger jag. Iallafall nu i efterhand.

Och vad har man som tack? Tusen saker kvar att göra, för att man inte presterade tillräckligt bra. "Fan, jag knäckte inte mig själv tillräckligt, nu måste jag göra allt en gång till."

Så jävla ironiskt, ska jag någonsin lära mig?

RSS 2.0