Varför stressar vi så mycket som vi gör? Tar åt oss för mycket på en gång?

-Varför lägger vi så mycket på andra, när vi egentligen vet att vi kanske borde göra det själva istället för att lasta någon annan?

Trasiga sönderstressade jävlar, det är vad vi är. Iallafall en del av oss.

Det är så mycket runt omkring oss som påfrestar; skola, jobb, familj - och sen där någonstans ska man försöka klämma in lite fritid för att ens känna att vardagen är tillräckligt dräglig att palla med.

Jag förstår folk som lägger sig på rygg och känner sig besegrad av vardagen, men jag beundrar herr medelsvensson som vad som än händer tar sig upp från marken, borstar borst gruset från trottoaren och  tar tag i nästa problem.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att ha fler vardagshjältar i vår närvaro, dom där människorna som gör små saker som kan komma att betyda så mycket; Chefen som har överseende med försovningarna som varit den senaste månaden, bara för att familjen håller på att gå i bitar. Mentorn som stöttar när eleven tar vatten över huvudet. Ni behövs! Och jag tror jag talar för alla när jag säger: Tack för att Du är min vardagshjälte.

Men trots dessa underbara personer, så blir det lätt för mycket ibland. Man tar sig vatten över huvudet, får panik och gräver ner sig själv.

-Sådan är iallafall jag. För mycket villja, för många saker att göra; på för kort tid. Man skippar lite sömn här, ett mål mat där - tjänar in någon timme om dagen. Den där enstaka gången blir ett par, och innan man vet ordet av så är man inne i ett mönster där sömn och mat längre inte är det viktigaste. Det viktiga är att prestera, producera och leverera.

-Såklart att det här funkar! Ett tag, sen börjar kroppen säga ifrån. Man blir seg, man märker skillnad i fysiken, kroppen beter sig annorlunda. En enkel varning - som så ofta är så jävla svår att lyssna på, bara för man är så naiv; jag är ung och odödlig!

Jag har fått lära mig the hard way att: det är man fan inte. Jag trodde inte att man kunde vara så skör och krackelera så lätt. Och allt för vadå? Att driva in betygen, pengarna, creds och acceptans?

-Helt värdelöst säger jag. Iallafall nu i efterhand.

Och vad har man som tack? Tusen saker kvar att göra, för att man inte presterade tillräckligt bra. "Fan, jag knäckte inte mig själv tillräckligt, nu måste jag göra allt en gång till."